Kommissarie Skräcks återkommst till Stora Hammar...

Denna historia är uppbyggd via en bloggstafett. Mellan 17-20 maj kommer tolv lägerdeltagare att skriva ett stycke

i berättelsen och se om de lyckas bygga en spännande och väl balanserad historia tillsammans. Trevlig läsning!

Kommissarie skräck körde motorbåten mot den gamla trasiga bryggan som hade varit med om en hård storm för en tid sedan. Han kände en frisk bris genom lungorna när han sakta men säkert seglade den sista biten fram till bryggan. Samtidigt funderade han på allt som hänt sedan sist han besökte huset. Han hade inte kunnat släppa mordutredningen som fortfarande låg ouppklarad på hans skrivbord. Han hade nämligen hört talas om att det ska finnas mer bevis på platsen och åkte därför dit för att undersöka de Skulle han äntligen lyckas lösa gåtan eller kommer det att vara precis som förra gången? (David)

Han kommer sakta in med båten mot land och tycker att det känns lika skrämmande som 

förra gången. Men hindrar det Kommissarien? Nej då. Kommissarie skräck stiger av båten och tycker att han hör röster uppe vid huset.Han går upp mot huset och ser en kvinna som hänger upp tvätt. Kvinnan ser väldigt glad ut och hon tar första steget och säger:

- Hej! Jag heter Karin Sjöblom,Jag är hushållerska här i huset.

Han kollar förvånat på henne och ser på huset fundersamt,Kommissarien hade

förväntat sig ett tomt hus.

- Vem jobbar du för? (Elias)

- Det är tyvärr hemligt, sa Karin och vände bort sitt lilla, bleka ansikte och fortsätter att hänga tvätt.

Kommissarien frågar igen: 

- Vem jobbar du för? Fast denna gång låter han riktigt arg.

Kvinnan, Karin går där ifrån. Hon går mot huset. Kommissarien kollar sig omkring sedan springer efter. han kan inte hitta Karin, hon är borta. Spårlöst försvunnen.

Kommissarien går ett varv runt de gula huset. Plötsligt ser han någon svartklädd, liten människa som springer ut från huset. Människan luktar blod. Kommissarien ser att han har en blodig kniv i handen och springer efter. (Hanna S)

Kommissarien springer det snabbaste han kan.

-Stanna! skriker han. Den lilla människan stannar och säger 

-Det var inte jag. Jag har inte gjort det. 

-Vad har du inte gjort??? frågar kommissarien.

-Det var inte jag. 

-Vad har du gjort då??? envisas kommissarien..

-Inget!!!

-Men varför har du en blodig kniv i handen då???

-Jag hittade den i min säng bredvid mina kalsonger.

-Okej, bor du i det gula huset???

- Nej, jag har bara mina kläder där i det gula huset. Jag bor i det röda uthuset.

-Okej säger kommissarien och kliar sig i huvudet och tänker. Men skulle du gömma kniven nu eller????  

-Ja jag skulle gömma den så min lillebror inte hittar den.

-Okej men var kommer blodet ifrån då???  (Hanna H)

Den lilla pojken vägrade svara kommissarien,han bara fortsatte gå.

-Vart kommer blodet ifrån pojk lilla? ropade kommissarien efter honom. 

Än en gång svarade inte pojken kommissarien, han gick upp för trappan upp till det lilla röda huset, han öppnade dörren som knakade högt, han gick in och sedan stängde han dörren igen, och nu knakade det minst lika mycket.  

Kommissarien följde sakta men säkert efter pojken upp för trappan, han tog på det blodiga dörrhandtaget och tryckte ner det, men det var låst...(Mica)

Kommissarie Skräck ryckte i handtaget utan att dörren rörde sig. Han försökte titta in genom det lilla fönstret som satt på dörren, men fönstret var för smutsigt för att man skulle kunna se in i huset. Han gick ner för trappan och såg på sin hand, som hade blivit helt blodig av handtaget. Han gick fram till huvudingången till det stora gula huset och gick in. Det var tyst därinne, och det enda han hörde var fågel-kvitter från skogen utanför. Han smög försiktigt längre in, och golvbrädorna knakade under hans stövlar. Medan han gick igenom huset skymtade han återigen den lilla pojken som nu sprang utanför huset, på väg mot bryggan som kommissarien steg iland vid. Kommissarien gick snabbt fram till fönstret för att se vad pojken tänkte göra, och såg till sin fasa att han var på väg ner i kommissariens motorbåt, där hushållerskan Karin redan satt och väntade. (Kajsa)

Kommissarien reagerade snabbt. Han sprang mot den lille pojken och tog tag i honom.

-Det var inte jag! Sa den lilla pojken med gråten i halsen. Jag lovar! Snälla ta mig inte till fängelset! Snälla! Han hade tårar i ögonen nu.

Så kommissarie skräck böjde sig ner och gav honom en kram för att försöka trösta den lille pojken.

- Vad heter du?

-Rudolf.

-Okej Rudolf, kom så sätter vi oss och försöker reda ut det här.Sa kommissarie skräck med sin lugnaste röst.

De gick och satte sig i gräset för att reda ut det här.

-Vems är blodet på kniven? Frågade kommissarien misstänksamt.

-Mammas, erkände Rudolf efter en stunds tystnad. (Rima)

-Din mammas? Frågade Kommissarien upphetsat. Var finns hon?  I samma ögonblick hörde kommissarien en motor starta och fick se Karin försvinna ut på havet i hans motorbåt. -Där är min mamma, sade Rudolf. Kommer jag  i fängelse nu? frågade han oroligt 

-Nej då sade kommissarien jag sätter inte barn i fängelse men nu får du förklara vad som händer här på Stora Hammar! 

-Ja de... börjar Rudolf men hinner inte längre innan han avbryts av kommissarien 

- Lyssna viskar han och då hör Rudolf ett svagt rop på hjälp inifrån det gula huset...(Martina)

Nu blev kommissarien nyfiken. Han tog Rudolf i handen och sprang in i huset. När dom kom in i huset så hörde dom ännu ett rop på hjälp. Det kom ifrån övervåningen. Dom sprang uppför trappan. Vid översta trappsteget såg de ett par fötter sticka fram. Kommissarien såg att det satt ett par filttofflor i storlek 45. När dom kom runt hörnet såg dom att fötterna tillhörde  en gammal gubbe. Vid en närmare titt såg dom att det inte kunde vara gubben som ropat på hjälp, för han var nämligen medvetslös. Ropet hördes igen. Dom hörde att ropet kom från rummet bakom gubben. Dom gick med raska steg mot dörren. När dom kom in i rummet så såg dom en liten pojke sitta gråtandes på en trasig stol. (Selma) 

Kommissarie Skräck gick fram till pojken på stolen, böjde sig ner och sa med lugn röst:

- Hej lille pojk, vad heter du? frågade kommissarien.  

- Jag heter Alfred. sa den lille pojken blygt.

- Alfred! skrek Rudolf jag trodde att du åkte med mamma på båten.

Kommissarien tog de båda pojkarna och gick ut från rummet.

- Okey, nu tar vi det från början. Är ni söner till Karin? frågade kommissarien.

- Nej, svarade Alfred. Hon har adopterat oss.

Kommissarien fick en bekymrad min i ansiktet.

- Har hon tvingat er att hjälpa henne? frågade han.

- Ja, vi skulle hjälpa henne att leta efter Farbror Enoks förmögenhet. sa Rudolf.

- Vem är Farbror Enok? undrade kommissarien.

- Han där! svarade Alfred. Han pekade mot mannen på golvet med ett darrigt finger samtidigt som tårarna började rinna ner för hans kinder. (Dannicke)

Kommissarien tog upp sin telefon och ringde efter en ambulans. Medan dom väntande på ambulansen så undersökte kommissarien Enok. Han hade en jämn puls och andades djupt så kommissarien kunde pusta ut. Nu vände sig kommissarien om och frågade pojkarna vad som hade hänt. Rudolf berättade att Karin hade utnyttjat dom för att snoka rätt på Enoks förmögenhet. Hon hade hört att Enok hade gömt en i huset. Hon hade då kommit på en plan, hon skulle ta jobb som hushållerska så att pojkarna kunde snoka runt i huset medan hon städade. Nu tog lilla Alfred till orda 

- Jag tycker att Farbror Enok är snäll men när han hittade mig här inne blev han väldigt arg och låste in mig. Jag bankade på dörren och sa att jag skulle vara snäll men jag fick inget svar.

Samtidigt som Alfred pratar hör man sirener på avstånd.

- När Farbror Enok äntligen svarade mig så skrek han att vi skulle ut ur huset! Sedan lät det som om det var  slagsmål utanför och jag hörde mamma skrika.

De avbryts av ljudet av däck som knastrar på grusuppfarten. Ambulansen har kommit! 
(Montessori tjejerna)      

Sex veckor senare sitter Kommissarie Skräck och läser morgontidningen. Han sörplar på sitt kaffe, tar en tugga på den grova mackan då han läser följande rubrik:- Kvinna spårlöst försvunnen. Sågs fly i en båt från bryggan vid Stora Hammar. Han slår ihop tidningen och tänker tillbaka på den hemska dagen då han återvände till huset ute på Stora Hammar. Det blev inte riktigt som han hade hoppats då hans mordutredning ifrån förra året fortfarande hänger olöst över honom. Årets händelse fick trots allt ett lyckligt slut. Farbror Enok blev förmyndare för Alfred och Rudolf som nu är betydligt mer lyckliga. De älskar sin nya pappa och Kommissarie Skräck har nästan fått bli deras morfar då Enok och han blivit riktigt goda vänner.
Just idag ska Kommissarien besöka den nya lilla familjen. Han kör den välbekanta vägen ut mot huset. Låter V8 brumma ordentligt i hans nyköpta Dodge Viper. Solen speglar sig i den svart/röda lacken och Kommissarien ler där han sitter bakom ratten. Han smågnolar på en visa då han kör vägen fram. Tänk att han äntligen fått sin drömbil. Den där förmögenheten som alla trodde att Enok gömde fick äntligen komma väl till sin rätt då de båda äldre gubbarna blivit lyckliga. Enok fick en ny familj och en ny bästa vän. Kommissarien fick sin drömbil, nya vänner och ännu en kriminalgåta att lösa. (Dino)